Idag till frukosten här hemma så hade jag, min fru och vår son diskussion om hur det var för oss alla 3 under min sjukdom och efter telefonsamtalet som kom för 4 år sedan.
Jag och min fru vaknade av telefonsignalen, vår son fortsatte att sova. Om hur vi båda skulle packa en väska till mig och vad jag skulle ha med. Hur jag plötsligt började bli stressad i bilen på väg till Malmö och ringde upp min fru som fick hålla mig sällskap tills jag kom fram till sjukhuset. Hur osäker jag var ifall jag skulle bli transplanterad eller ej. Hur jag inte riktigt vågade trycka på den enda knappen, den orangeröda larmknappen, till avdelningen som jag skulle infinna mig på. Om hur det var att ha påsdialys, nattmaskinen, tejp på magen, handsprit, stativet för påsarna, hur det ibland gick i sönder eller inte fungerade, eller när jag låg på slangen eller alla larm så den fick ibland.
Vi pratade om hur sonen på morgonen skrek av lycka när han fick beskedet men sekunden senare blev orolig att det skulle hända mig något. Hur deras dag var de timmarna de var på jobb och skola och om hur de inte kunde stanna kvar på grund av oro. Om att frun och sonen kom in till sjukhuset tillsammans med min pappa och hans sambo timmarna innan jag skulle bli transplanterad. Dels för att hälsa på men även för att hämta hem min bil. Bilresa hem i vars en bil och hur de senare käkade pizza tillsammans hemma hos oss.
Om hur det var när de ringde från sjukhuset på natten och berättade för min fru att allt hade gått bra. Om hur trevliga och snälla chaufförerna var som lämna dialyspåsar och annat material tog hand om allt gammalt som skulle tillbaka till sjukhuset nu när jag hade blivit transplanterad. Och vad de hade sagt till min fru.
Sonen berättade om den gången som han följde med mig till provtagningen i Malmö och vårt besök på hotellet där vi hade bestämt oss för att äta frukost. Om hur mitt läkarbesök lite senare på dagen slutade med ultraljudsröntgen för de trodde att jag hade fått en propp i benet, vilket också stämde.
Sen var det liksom dags att göra sig i ordning och starta den vanliga dagen med jobb och skola. När min fru och son hade gått i morse så tänkte jag mycket på hur bra jag hade det och för den delen har det. Och att sonen och frun verkligen har en egen resa i vad de har fått gå igenom. Allt som har hänt har ju satt sina spår på alla oss som har varit delaktiga på ett eller annat vis.
Senare under förmiddagen när jag var på väg till Malmö så ringde jag min före detta chef. Han har varit med mig på hela min resa. Jag frågade om han visste vad det var för dag idag men det hade han inte koll på. När jag då sa att det var 4 år sedan som jag blev transplanterad så blev reaktionen ”4 år, redan!”. Vi fick en bra pratstund där han berättade hur han hade upplevt hur jag hade haft det på jobbet under perioden med dialys och sjukdom. Han skickade ett foto som han hade tagit när jag gjorde ett dialys byte. Här är det på en parkeringsplats i Falkenberg efter en konferens.
Dagen till ära så hade jag bokat lunch med en av mina bröder, min njurbror. Detta hade vi bestämt sedan flera veckor tillbaka, egentligen år. Att vi skulle fira våra njurar tillsammans. Det blev en trevlig och god lunch med en massa prat om hur det vanliga livet var nu och hur våra familjer hade det och så. Men så klart blev det även prat om hur våra njurvärde var, personer på provtagningen och en del gamla historier från våra 12 dagar på sjukhuset tillsammans.
Hur det var när vi fick medicinering mot en eventuell urinvägsinfektion i våra nya njurar, hur stark den medicinen var. Hur varma vi var av all medicinering och att vi sov med fönstret öppet fast att det var riktigt kallt ute. Hur vi på skoj ändrade texten på vilken mat som skulle serveras till middagen. Ja det blev som vanligt mycket trevligt.
Här är min njurbror och jag efter lunchen.
Båda väldigt tacksamma över den fantastiska gåvan vi båda fått från vår skyddsängel.
Livet 2.0
Jag önskar alla en riktigt God Jul. 
